Meteorscatter

Meteorscatter, MS – ett lyssningsexperiment

Av Janne, SM0OFV

Under Luciahelgen i år (2014) var det dags för årets besök av meteoritsvärmen Geminiderna. Det gav chans för de amatörer som är utrustade för det, att få långväga kontakter med hjälp av reflektion av radiovågorna via de joniserade spår som meteoriterna lämnar efter sig när dom brinner upp i atmosfären. Dessa spår är kortlivade och lever normalt från en bråkdel av en sekund och upp till ett par sekunder, varför speciell teknik krävs för att kommunicera. Det finns spår som kan leva längre än så, men dom är lite ovanligare.

Om man nöjer sig med att bara lyssna så kan man höra ”ping” från meteoriterna genom att i SSB-mode ratta in en frekvens från t ex någon TV-sändare i Europa som ligger i band I, förslagsvis mellan 48-50 MHz, eller kanske någon känd fyr i vårt 6 m-band. Det går även bra att nyttja den franska rymdradarn Graves, som sänder en kontinuerlig bärvåg på 143.050 från sitt QTH i södra Frankrike..

Nå, på eftermiddagen den 13:e drog jag igång trafikmottagaren, en IC-R9000, för dagen ansluten till en simpel disconeantenn. Jag kunde nu lyssna till ganska svaga men tydliga ”ping” från en TV-sändare i St. Petersburg på 49.7485 i USB-läge. Lyssna på ljudklippet som jag helt ovetenskapligt spelade in med mobiltelefonen. Vissa ping är svaga, andra är starkare. En del är korta, typ en bråkdel av en sekund, medan andra är lite längre och tydligare.

49.7485 MHz

Fram emot kvällskvisten drog jag igång allmodestationen för bl a två meter, kopplad till en 15 elements Cue Dee beamad söderut. Jag rattade in Graves, men eftersom jag låg i USB-läge så fick jag tuna ner till 143.049 MHz. Den IC-970 jag använde har ”öppnad” mottagare, så att gå utanför 2-metersbandet var inga problem.

Här var pingen något färre men starkare, mest troligt för att riktantennen av naturliga skäl lyssnar i en mer begränsad riktning, och då med omkring 14 dBd gain. Ett par av pingen var dessutom ganska långa, och några har t o m lite dopplereffekt på sig, vilket låter en smula surrealistiskt. Som tur är så spelade jag även in delar av sessionen med Graves.

143.049 MHz

Hur kommunicerar vi radioamatörer via MS då? Ja, man kan antingen köra uppspeedad CW eftersom spåren är så kortlivade, eller så finns det några digitala modes för ändamålet. Den hugade uppmanas som vanligt att tråla nätet för mer detaljer då detta inlägg huvudsakligen har tillkommit för att berätta om mitt egna anspråkslösa experiment där jag nöjt mig med att lyssna. Man måste dock komma ihåg att det här är en specialiserad kommunikationsform där det handlar om klena signalstyrkor. Är man mest van vid repeatertrafik på FM så är skillnaden närmast dramatisk ;-)

Det finns ett flertal meteoritsvärmar som återkommer varje år. Följande är de huvudsakliga skurarna samt deras ungefärliga tidpunkter:

  • Quadrantiderna 1:a till 5:e januari
  • Lyriderna 16:e till 25:e april
  • Eta Aquariderna 19:e april till 28:e maj
  • Perseiderna 17:e juli till 24:e augusti
  • Orioniderna 2:a oktober till 7:e november
  • Norra & södra Tauriderna 1:a oktober till 25:e november
  • Leoniderna 14:e till 21:a november
  • Geminiderna 7:e till 17:e december

Man kan ju förstås även beundra meteoriterna rent visuellt ifall himlen är klar. Är det en riklig svärm så kan det i bästa fall bli ganska spektakulärt med alla dessa ”stjärnfall”.

73 / OFV

Rymdbilder

Eller, mottagning av SSTV-bilder från internationella rymdstationen ISS.

Av Janne, SMØOFV

Vid vissa tillfällen använder man amatörradioutrustningen ombord på ISS för att sända stillbilder ner till jorden med hjälp av slow scan television, förkortat SSTV. Det är ett sätt att överföra bilder på en smalbandig radiokanal, t ex med FM på två meter, eller SSB på kortvåg.

Bilden scannas av sändarutrustningen, i modern tid bestående av en dator med ljudkort och lämplig mjukvara, och omvandlas till toner som sedan sänds ut via den anslutna radion. Omvänt i andra änden så tas sändningen emot med lämplig mottagare, varpå tonerna leds in i datorn via ljudkortet, och mjukvaran omvandlar sedan dessa till en bild.

SSTV kan sändas i en mängd olika modes, varav det snabbaste är en svartvit bild som tar åtta sekunder att överföra. Sen finns det ett helt gäng andra modes med varierande upplösning i svartvitt eller färg som tar olika lång tid att överföra. Det längsta tar flera minuter och har högre upplösning. SSTV används flitigt på bl a 20 meter, då centrerat omkring 14.230. Där kan man få se en del kul som amatörerna skickar till varandra.

Nu är ju detta inlägg egentligen inte avsett som en SSTV-primer, så ni som vill veta mer om SSTV uppmanas att tråla nätet efter mer detaljer.

Nå, nu är det ju så att man alltså har möjlighet att sända SSTV från ISS. Radion man använder är en Kenwood TM-D710A i lågeffektläge, vilket är 5 Watt. För SSTV så har man tidigare använt modet Robot 36, men har även provat PD180. Det är det senare som man körde i år (2014) den 18:e och 20:e december. Jag installerade mjukvaran MMSSTV (gratisprogram) på kvällen den 19:e, sen var jag beredd under lördagen, väntandes på bilder från rymden, med en disconantenn på taket kopplad till en simpel Uniden UBC780XLT scanner, som i sin tur hade en audiokabel kopplad till datorn via ljudkortets lineingång.

Bild ett nedan tog jag emot under första passagen då sändningar skulle ske. Som synes så är det en del brusfält i bilden. Detta beror på att ISS inte låg särskilt högt över horisonten, så signalen fadade några gånger. Annars var det riktigt skoj att se bilden växa fram under de drygt 180 sekunder det tog innan bilden var klar.

rymdbilder1

Bild 1

Bild två tog jag emot under andra passagen. Då gick banan betydligt högre, upp till cirka 22° över horisonten. Detta märktes tydligt för signalen från ISS var både starkare och stabilare än första vändan. Tyvärr gjorde en av de ryska kosmonauterna en blunder på två ställen. Han började snacka voice mitt i bildsändningen, dels helt kort i övre delen på bilden, och sen ett längre pass som totalramponerade nedre halvan av bilden.

rymdbilder2

Bild 2

Bild tre är mottagen under tredje passagen då ISS återigen kommer upp ganska lågt ovanför horisonten, och visar hur det ser ut, dels när ISS dyker upp inom täckningsområdet medan en bildsändning redan pågår, och dels när rymdstationen är på väg bort och ner mot horisonten och signalen börjar bli klen.

Bild

Bild 3

Bild fyra tog jag emot precis innan ISS och signalen försvann nedanför horisonten. Detta skedde i krokarna runt Svarta Havet. Mycket brus i bilden blev det.

Bild 4

Bild 4

ISS singlar runt jorden på omkring 42 mils höjd, så dess footprint på jordytan är inte jättestort. Detta kan jämföras med de vanliga amatörsatelliterna som normalt ligger mellan 55-90 mil upp och där footprintet är något större. Det finns även ett par amatörsatelliter med kraftigt elliptisk bana, där höjden varierar kraftigt och där footprintet är mycket stort när satelliten är en bit ut i banan. Detta får även som resultat att en sådan satellit kan höras flera timmar i sträck, istället för upp till 12-13 minuter som allra mest för ISS när banan är optimal för oss här i höga nord.

Apropå stort footprint och långvarig hörbarhet så kan jag nämna att till hösten 2016 är det planerat en geostationär satellit med två amatörtranspondrar ombord. Den ena är till för vanlig traditionell smalbandstrafik typ SSB o s v, medan den andra blir till för att köra bredbandiga signaler på, typ ATV. Den kommer att täcka från östra sydamerika i väster till Indien i öster, och eftersom den är geostationär så är den tillgänglig från samma plats på himlen dygnet runt.

Mer info om hur man så småningom kan köra den satelliten kommer jag skriva mer om vid ett senare tillfälle. Det är lättare och billigare än man kanske tror.

73 de Janne/SMØOFV